När jag var strax över 45 år kom jag in i klimakteriet och fick hormonersättningsbehandling utskrivet av min läkare. Det är ganska tidigt för klimakteriet, men jag tänkte då inte på de långsiktiga effekterna på hälsan vid den tidpunkten. Bara tio år senare föreslog min läkare en bentäthetsmätning.

Diagnosen fick mig att fundera kring mitt liv för att komma fram till vad jag behövde ändra för att hålla mig frisk och frakturfri i framtiden. Detta var särskilt viktigt för mig eftersom jag var orolig för att jag inte skulle kunna ta hand om min sjuka man om jag fick en fraktur.

Min kost är mycket bättre nu eftersom jag äter 5 portioner frukt och grönt varje dag. Det betyder inte att jag aldrig unnar mig något onyttigt, bara att jag inte gör det lika ofta som tidigare.

Min läkare sa att jag måste hålla mig aktiv. Så jag började gå eller cykla i stället för att ta bilen när jag skulle göra ärenden i grannskapet. Jag ser även till att göra de övningar min läkare rekommenderar mig.

Jag tog hand om mina föräldrar tills de gick bort och jag kommer ihåg hur min mamma sa att hon inte ville bli en börda för mig, men hon var för skör för att klara sig själv. Då förstod jag det inte riktigt. Nu gör jag det, och jag vill inte att min dotter hamnar i den situationen. Det är därför jag har bestämt mig för att fortsätta vara självständig och frakturfri så att jag kan ta hand om mig själv och min sjuka man. Plus att jag kan njuta mer av min tid med barnbarnen om jag håller mig aktiv.

Jag tror det var viktigt att jag fick diagnosen så tidigt. Små förändringar har gjort – och kommer att göra – enorm skillnad för min hälsa på lång sikt.